Ingen NHL i dag.
Drar tidigt fredag morgon lokal tid norrut och så västerut till New Orleans.
Ska begå min NFL-debut. På läktaren.
Saints mot Seahawks från Seattle väntar på söndag. Innan dess lite ledighet.
Samma sak gäller Dagens NHL.
Men händer det nåt riktigt stort, då kommer det här också. Håll utkik här och via Twitter där jag finns som @DNsvempa
Vi hörs…
Solsken
Montreal och Shea Weber
Enda lag som inte förlorat efter full tid efter sju matcher. Samma imponerande start som i fjol och nu är Carey Price tillbaks i målet också. Montreal har verkligen varit den vinnande parten i trejden med backarna Shea Weber mot P.K. Subban. Weber avgjorde i natt mot New York Islanders med ett rungande slagskott. Tuff värdemätare på torsdagen då Tampa kommer på besök.
Auston Matthews
Förväntningarna var skyhöga. Och leder man poängligan på 10 efter sex matcher får man väl säga att Torontos talang levt upp till dem. För William Nylander har det också varit positivt att spela med Matthews. Nylander har 9 poäng på sex matcher.
Crosby tillbaka
Sidney Crosby missade NHL-säsongens sex första matcher på grund av hjärnskakning. Men mot Florida var han tillbaks igen. Och inledde Pittsburghs målskytte när mästarna vände 0-2 till seger med 3-2.
Alligatorvarning
Chicagos boxplay
En tajt box nära mål är inget lyckat koncept. Chicago är klart sämst i ligan med en man mindre. 46,1 i den spelformen är rekorduselt.
Jonathan Toews
Chicagos lagkapten gjorde fem poäng på sex matcher i World Cup. I NHL har han bara gjort två på sju matcher. Och det är två assist. Okej Toews är ingen poängmaskin, men lite mer får man kräva.
Washingtons målskytte
Laget aspirera på att vinna Stanley Cup och har ligans regerande skyttekung Alexander Ovetjkin. Ändå är laget ett av de sämst i NHL på att göra mål. Bara 14 efter sex matcher bara ett mål vassare än de sprudlande underhållande (OBS ironi) lagen New Jersey och Columbus.
Hockeyfansen i Toronto har det inte lätt. Det är länge sedan deras lag Maple Leafs haft några framgångar. Till och med länge sedan laget var i slutspel.
Mitt i den optimism som trots allt började spira förra säsongen började det talas om att kanske stans egen son Steven Stamkos, han som stack ner till Florida för att spela hockey, skulle flytta hem igen.
Ryktet växte och blev till ett gigantiskt hopp för hockeyfansen.
När Tampa var på besök i staden förra säsongen följdes varje steg Stamkos tog av media.
Reportrar var på honom för att få honom att ge en liten hint om en flytt tillbaka som skulle elda upp optimismen ännu mer.
Men så kom dråpslaget i slutat på juni.
Stamkos bestämde sig för att vara kvar i Tampa Bay Lightning. I åtta år till.
Vad Toronto-publiken tyckte om det fick Stamkos höra i natt. Återigen var han i sin hemstad med Tampas lag och han blev utbuad inför matchen.
Hur svarar man bäst på det?
Jo, genom att åka in på isen och göra det man är bäst på. Stamkos sköt 1-0 och 3-0, samt assisterade till Victor Hedmans 4-0 och Nikita Kutjerovs 5-1.
Två mål och två assist och upp på andra plats i NHL:s poängliga – det var svar på tal det från Stamkos som före matchen i Toronto berättade att han inte ångrat sig en enda gång sedan han ritade på det nya Tampa-kontraktet.
Vad han tyckte om att spel i Toronto igen var ganska tydligt:
”Man vill prestera lite extra när släkt och vänner sitter på läktarna”, sa Stamkos, utan att med ett ord beröra buropen.
Han brukar alltid spela bra i Toronto. Faktum är att han efter nattens match gjort 40 poäng på 32 matcher mot Maple Leafs. 20 mål och 20 assist.
Sämsta mot sämsta möttes i natt. Chicago tog emot Calgary.
Chicago är rekorddåliga i boxplay den här säsongsinledningen.
Calgary var klart sämst i powerplay. Nu vann Calgary med 3-2 efter straffar och två mål i powerplay.
Men hur kan Chicago vara så genomusla i en viktig spelform där laget tidigare varit starka?
Laget har efter sju matcher otroliga 46,1 procent i spelet med en man mindre på isen. Det är laget råsist på i den ligan.
Näst sämsta lag är Winnipeg på 68,8 procent och leder gör New York Islanders på 95,5, bara får att få en jämförelse hur dåliga Chicago är.
I spel fem mot fem är Chicago plus 7 i målskillnad, så där är det inga problem.
Men när laget får en man mindre har laget ju släppt in 14 av de totalt 22 mål laget släppt in. 14 gånger av de 26 boxplay laget haft har det blivit mål.
I fem av de sju matcherna laget spelat har laget släppt in minst två mål i powerplay.
Chicago var inte lysande i fjol heller i den här spelformen. Laget slutade 22:a med en procent på 80,3 där laget lyckades klarar sig utan att släppa in mål. Men det är ju en så oerhört mycket bättre siffra än säsongens.
På bortais är den till och med 37,5 hittills.
Vad är det då som har hänt ett av deras vinnande vapen när de under coachen Joel Quenneville vunnit tre Stanley Cup? Varje gång laget vann de tre senaste cuperna 2010, 2013 och 1015 var laget bland de tio bästa i boxplay.
Analytiker här i Nordamerika pekar på Chicagos box. Där är tajt och bra, men jobbar bara runt mål. Problemet är att laget är alldeles för passivt i boxplay och framför allt att ingen jobbar ut mot spelaren i motståndarlaget som står vid blålinjen.
Många av de många må Chicago släppt in med en man mindre har kommit från direktskott från ”pointen” eller när spelaren där tillåtits passa ostört.
Inför nattens match mot Calgary var Chicago enda lag som inte lyckats skjuta ett skott mot motståndarmålet i eget boxplay. Chicago hade 0-54 i skott.
Där finns en del att jobba på för Chicagos boxplayenheter.
Han är hockeyhistoriens bäste spelare. Efter att ha varit borta ur rampljuset sedan han lämnade Phoenix Coyotes, som laget då hette, 2009 är det plötsligt allt ljus på Wayne Gretzky igen. Han dyker upp i alla möjliga olika sammanhang.
Det började under World Cup-dagarna i Toronto. Wayne kom på en pressträff där NHL:s 100-årsfirande presenterades. Gretzky ska finnas med som någon slags ambassadör under jubileumsåret.
Sedan var det dags för invigningen av Rogers Place, den nya arenan i Edmonton. I samband med det presenterades också att Gretzky återigen har fått en styrelsepost i bolaget som äger Edmonton Oilers.
Han kommer att tillbringa mycket mer tid i staden där han vann fyra Stanley Cup och funderar nu på att skaffa sig en plats att bo i staden.
Vid invigningen av Rogers Place skrinnade Wayne och Mark Messier runt isen före första matchen till publikens enorma glädje.
Han ilade tillbaks till Los Angeles och hann med lagets 50-årsfirande också innan det var dags att presentera sin nya bok ”99: Stories of the Game”.
Efter det träff med gamla medspelare från storhetstiden i Edmonton, som träffade dagens lag inför söndagens utematch i Winnipeg.
”Hockeygubbarna” spelade också en match mot Winnipegs gamla stjärnor. Gretzky var med givetvis, men syntes inte mycket. Gled mest runt och log.
Men det skapades några magiska moment bland annat när ”The Great One” parkerade sig själv bakom Winnipegs mål och spelade pucken till Jari Kurri i sarghörnet. Det var som att tas tillbaka till en NHL-rink någonstans i Nordamerika för 30 år sedan.
Efter matchen medgav också Wayne Gretzky att matchen kan ha varit sista gången han spelade en hockeymatch.
Inför söndagens möte mellan Winnipeg och Edmonton på uterinken i Winnipeg svarade Gretzky och Winnipegs förre lagkapten Dale Hawerchuk för låtsasnedsläppet före matchen.
Ett tekniskt missöde, kanske var det främmande makt som försökte påverka amerikanska presidentvalet igen, gjorde att min text försvann ut i den virtuella rymden.
Ni får njuta av ett par av mina texter från DN i stället.
Här är dagens text om veteranmatchen i Winnipeg. En finsk matchvinnare och en överraskande snabbtrejd med en kille från Grums utlovas: http://www.dn.se/sport/ishockey/selanne-isens-kung-i-det-som-kan-ha-varit-gretzkys-sista-match/
Den andra handlar om att Tampa Bay Lightning enligt ESPN valts till Nordamerikas bästa lag bland alla 122 i de fyra stora sporterna amerikansk fotboll, baseboll, basket och ishockey.
Här finns hela listan så det är bara att ge sig in och kolla vart ditt favoritlag hamnade någonstans: http://www.dn.se/sport/tampa-bay-lightning-bast-i-nordamerika-om-du-fragar-fansen/
Ligan är igång med skrällar och besvikelser. Men det är långt kvar och då undrar man ju vad som kommer att hända. Finns massor med frågetecken som kommer att rätas ut.
Satte mig ner och funderade över några frågor som jag vill han svar på.
Här är tio frågor jag ser fram emot att få besvarade:
Vad ska Las Vegas lag heta och vilka blir lagets färger?
Det har talats om något med Knights beroende på ägarens anknytning till det militära. Roligast vore ju något med anknytning till spel, men det finns tydligen regler som förbjuder det. Las Vegas Jackpots hade i så fall varit mitt favoritnamn.
Kommer John Tortorella att coacha Columbus hela säsongen?
Efter fiaskot med USA i World Cup är den kontroversielle coachens värde inte speciellt högt. Har ju inte blivit bättre heller av Columbus start i serien. Den här frågan kan få ett snabbt svar. Snart.
Vilken ny svensk spelare slår igenom i år?
Rickard Rakell fick sitt genombrott i fjol. Även Victor Rask och Mattias Janmark var den stora skrällen. Men vem blir det i år? Det finns ett par spelare som varit med ett tag på en bra nivå, men som jag tror kan vara mogna till det där stora steget, som inte bara innebär mycket poäng utan också avgörande insatser för laget. Filip Forsberg i Nashville är en sådan. Mika Zibanejad i New York Rangers likaså. Men också Buffalos Robin Lehner som mer och mer ser ut som Sveriges andre förstemålvakt just nu. André Burakovsky i Washington har talangen för att lyfta ytterligare i en tacksam roll där det inte ställs krav på att han ska producera i varje match. William Nylander är givetvis också i ett gynnsamt läge, men han gör sin rookiesäsongen och då brukar spelet efter nyår dala kraftigt.
Gör Filip Forsberg 40 mål?
Ja, jag tror det. Ju längre säsongen gick i fjol handlade offensiva spetsen i Nashville mer och mer om Filip. Men han måste komma igång tidigare den här säsongen. Gör han det tror jag hans rekordnotering på 33 mål, som gjorde honom till svensk skyttekung förra säsongen, kommer att slås.
Gör Connor McDavid över 100 poäng?
Mer tveksam till det, men efter att ha sett honom i ett par matcher tror jag han kan göra det. Men vi ska komma ihåg att 100 poäng i dagens NHL är oerhört mycket. 19-åringen har allt som behövs och när Sidney Crosby fortfarande är borta är McDavid världens just nu bäste hockeyspelare. Han verkar också ha tänt det viktiga hoppet i Edmonton, för ska McDavid göra 100 poäng, vilket är oerhört mycket, måste han ha hjälp. Medspelarna måste vara vakna på lägena Connor serverar. Andra måste också avgöra matcher för att inte den unga lagkaptenen ska ha all press på sina axlar.
Klarar Detroit ett 26:e raka slutspel?
Jag tror att klubbens slutspelsera dör. Målvakterna för ojämna. Försvaret för tunt och det bidrar heller inte till offensiven som på Nicklas Lidströms tid. Frågan är om ens Cam Fowler hjälper om det nu blir affär med Anaheim. Thomas Vanek har överraskat som målskytt, men jag tror inte han håller hela säsongen. Och då blir det problem om inte de som ska ta över som Gustav Nyquist och Tomas Tatar gör det. Och hur många matcher kommer Henrik Zetterberg och Niklas Kronwall att spela? Kronwall som inte ens spelat sin första match än.
Hur många poäng gör Sedinarna ihop med Loui Eriksson?
Daniel Sedin gjorde 61 poäng, varav 28 mål och Henrik 44 poäng, där elva var mål i Vancouver förra säsongen. I Boston var Loui målskytt 30 gånger och stannade på 63 poäng. Det betydde att trion förra säsongen svarade för 168 poäng. Bara som en jämförelse…
Kan någon på allvar utmana Erik Karlsson?
82 poäng på 82 matcher var oerhört imponerande förra säsongen. Ingen annan back var i närheten. Med sju poäng på säsongens fyra första matcher ligger han redan före sitt fjolårssnitt. Brent Burns har startat ännu starkare och är den ende som kan utmana. Eller sticker någon annan upp också. P.K. Subban? Rasmus Ristolainen? Eller Justin Faulk?
Vilken blir den stora trejden innan transferfönstret slår igen 28 februari?
Här kan man inte ens spekulera eftersom lagens lägen just då till stor del styr vad som händer. Men i år har lagen också en extra draft att ta hänsyn till. Las Vegas ska ju få plocka ihop sitt lag i juni. Varje lag har bara rätt att skydda några av sina spelare och det kommer säkert att påverka säsongens trejder.
Klarar Washington favoritskapet i år?
Laget från USA:s huvudstad är minst lika stora favoriter i år som i fjol. Då var laget totalt överlägset i serien, men försvann i andra omgången av slutspelet. Får vi se ett annat upplägg för en senare formtopp den här säsongen? Hur ska coachen Barry Trotz få Jevgenij Kuznetsov att spela lika bra i slutspelet som i serien?
Ska försöka summera vad som är på gång i ligan en gång i veckan. Passar väl bra nu då en vecka drygt gått.
Som sig bör i paradiset Florida måste man ju hitta på huvudrubriker som passar in här. Så vad är det bästa? Värmen och solskenet givetvis.
Värst då? Vädermässigt är det ju okej även om Tampa drabbades av en lavin i natt. Colorado Avalanche var ju på besök och rasade över Tampa med 4-0 i mål.
Det värsta får bli alligatorvarning.
Solsken
Kidsen
Connor McDavid, Auston Matthews och Patrik Laine hade skyhöga förväntningar på sig inför säsongen. Och man får väl säga att de med råge levt upp till förväntningarna. Connor med åtta poäng hittills, Auston med sina fyra mål i debuten och ett i natt, samt Patriks hattrick som vände för Winnipeg i går. Glöm inte heller 20-årige David Pastrnak som inlett med fyra mål och tre assist i Boston. Och hela Toronto med sex rookies på ordinarie positioner.
World Cup
Tempostark hockey, närkamper och känslor som om det vore maj och en hel del mål. NHL har fått en rivstart. En av anledningarna som lyfts fram är World Cup. Spelarna som var med där kom igång med matchning tidigare än vanligt och hade med det till sina klubblag.
Vancouver
Bottentippade av de flesta. Underläge i tre första matcherna, som de krånglade sig ur och lyckades vinna i förlängningen. Så slog de Buffalo i natt och har därmed vunnit alla fyra matcherna. Bara en gång tidigare i klubbens historia har Vancouver startat så bra.
Alligatorvarning
Skadeelände
Los Angeles har startat sämst och saknaden efter målvakten Jonathan Quick är stor. Målskytten Marian Gaborik saknas också. Buffalo fick Jack Eichel och Evander Kane skadade och i Montreal fick målvakten Carey Price influensa precis till premiären. Han spelade dock igen i natt. Sidney Crosby har ännu inte spelat efter hjärnskakningen han fick dagarna före första matchen. Hans kedjekompis från World Cup Patrice Bergeron debuterade först i natt och avgjorde för Boston. Andra kännbara skador: Arizona – målvakten Mike Smith, Detroit – Niklas Kronwall, Edmonton – Jonas Gustavsson, Florida – Jonathan Huberdeau, Pittsburgh – Matt Murray och Kris Letang, St. Louis – Jori Lehterä, Vancouver – Ryan Miller.
Anaheim
Startade uselt förra hösten. Nu med nygammal tränare i Randy Carlyle var starten nästan lika dålig som i fjol. Bara en poäng i de fyra första matcherna. Vändning i natt kanske efter 3-2 på Philadelphia.
Ottawas försvar
Har överraskat när det gäller poäng, men försvaret läcker som ett såll. Bara Edmonton har gjort fler mål än Ottawas 17. Å andra sidan är det bara ett lag, Calgary, som släppt in fler mål än Ottawas 16. Även om det är ganska kul att titta på Ottawa så är den här svängdörrshockeyn givetvis inget som håller i längden.
Vincent Lecavalier är hemma igen. I tisdags hyllades han inför Tampas derby mot Florida i Amalie Arena. Små blå handdukar med hans nummer 4 låg på alla platser när åskådarna kom och när lagen stod uppställda inför matchen kom ”Vinny”, som han kallas här, in tillsammans med två av sina tre barn.
Han hade den svarta, riktigt snygga, Lightningtröjan på sig. Barnen bar blå.
De gick på den utrullade mattan till mittcirkeln där de gjorde ett symboliskt nedsläpp mellan lagkaptenerna Steven Stamkos och Derek MacKenzie.
Lecavalier är Tampas meste spelare genom tiderna. Med 1 037 seriematcher är han den ende som nått över 1 000. Lägg därtill 67 i slutspel och 383 mål. Också det mest genom tiderna och det är lätt att förstå publikens entusiasm när han var tillbaka även om 36-åringen är här som spelare längre.
Det betyder också mycket för staden att kanadensaren från L’ll-Bizard i Quebec valde att behålla sitt hus under åren i Philadelphia och Los Angeles och det var tillbaks hit han flyttade efter karriären.
“Det var här jag växte upp. Jag kom hit som en 18-åring och visste inte mycket om vad som väntade. Sen att gå igenom alla de utmaningar vi gjorde och få de erfarenheter jag fick fram till att vinna en Stanley Cup med sina bästa vänner. Det har varit en fantastisk resa att vara med om”, sa han i samband med hyllningen i tisdags och tänker på att det var till Tampa han kom som nyvald etta i draften 1998.
Det har hänt en del sedan dess.
”När jag först kom hit var det tufft att bara vinna runt 20 matcher per säsong de första åren. Då var det svårt att se ljuset i tunneln. Men sedan fick vi in ledare i laget som Dave Andreychuk, vi fick djup i laget och började tro på en bra framtid. Vi vann vår första matchserie i slutspelet 2003 mot Washington. Det var då vi började bygga något”, berättar Lecavalier, som året efter vann Tampa Stanley Cup, där också Martin St. Louis, Brad Richards och Dan Boyle fanns med i ledande roller. St. Louis slutade 2015 och de andra efter förra säsongen.
”Lite märkligt att vi slutar ungefär samtidigt. När man är 22, 23 eller 24 och vinner Stanley Cup, tror man att man ska fortsätta spela för alltid. Men det kommer en tid då det är slut. Men i vårt fall, tror jag alla var redo för det.”
”Jag har alltid älskat tiden här, det var tuffare i Philly, men att avsluta som jag fick göra i LA gjorde det mycket lättare att sluta.”
När han kom till Philadelphia hösten 2013 gjorde han det efter en skadefylld sistasäsong i Tampa, ändå med 32 poäng på 39 matcher. Första säsongen i Flyers blev okej, men året efter mycket tuffare. Förra säsongen fick han knappt ens spela.
Trejden till Los Angeles blev ett lyft. Veteranen kom till västkusten och bidrog med en hel del viktiga mål. Det blev 17 poäng på 42 matcher och ytterligare två i fem slutspelsmatcher. Trots att han hade ett år kvar på sitt kontrakt hade han tidigt under säsongen bestämt sig för att sluta och så blev det.
När Lecavalier lämnade Tampa 2013 var det efter 14 sällsynt framgångsrika säsonger. Förutom Stanley Cup 2004, där han också fick Conn Smythe Trophy som slutspelets bäste spelare, vann han skytteligan på 52 mål säsongen 2006-07. Med 56 assist slutade han på 108 poäng totalt efter 82 matcher.
Lecavalier var också med och vann World Cup 2004. Han utsågs till turneringens mest värdefulle spelare och slutade tvåa i poängligan efter en annan Tampa-spelare – Fredrik Modin.
Han hade varit lagkapten sex säsonger, varav de fem sista i följd när han tvingades lämna Tampa. Klubben köpte ut honom från det elvaårskontrakt de gett honom fyra år tidigare och som gällde fram till 2020.
”Affärssidan tog över där. Men det är en de del av spelet. Sånt händer”, säger han nu om orsaken till att han var tvungen att flytta.
”Självklart hade jag velat spela hela min karriär här. Men nu är jag tillbaka och det är jag glad för.”
Lecavalier erkänner att han inte tittat så mycket på andra lag under sin egen karriär. Men nu efter flytten tillbaks till Tampa började han titta på Tampas två första matcher.
”Tänkte jag skulle titta första perioden bara, men det slutade med att jag såg båda matcherna. Fantastiskt kul att se det här laget, hur bra och djupt det är. Känns bra att vara här och kunna se dem och heja på dem.”
Efter professionell hockey på högsta nivå i 17 år vad blir det nu då?
”Vet inte. Först ska jag bara vara med familjen ett år. Jag har tre små barn på sex, fem och tre år. Nu ska jag njuta av dem. Jag vill säga att jag måste komma bort från hockeyn, men vet samtidigt att jag kommer att gå och se en hel del matcher. Sen får vi se vad som händer nästa år.”
Även om familjen nu ska prioriteras kan Vinny även dyka upp i andra sammanhang kopplade till Lightning. Han var redan på försäsongen med som gäst när klubben träffade sina fans strax innan träningslägret körde igång.
”De har redan frågat om en del saker. Och nu när jag är en del av staden så ställer jag gärna upp. Jag kommer ju att vara här och jag kommer inte att gömma mig.”
Två av de spelare Vinny spelade med Steven Stamkos och Victor Hedman valde att förlänga sina kontrakt med var sina åtta nya år i somras.
”Jättekul förstås, men det är ju lätt att inse att alla som har en chans att spela i det här laget vill göra det. Som jag sa, det här är ett kul lag att titta på. Det är som att man vill ha en fjärde period när matchen är slut.”
När Vinny ombads att ranka sina tre största ögonblick som Tampa-spelare valde han dessa:
När Lecavalier kom till Los Angeles förra säsongen kunde han inte behålla sitt tröjnummer. 4:an var pensionerad i laget sedan Rob Blake haft den.
Lecavalier la då till en fyra till och avslutade sin karriär med 44 på ryggen.
I januari när Columbus kommer på besök ska den första tröjan hängas upp i taket för att hedra en spelare i Tampa Bay Lightning. Coach i Columbus är John Tortorella, som var coach för Tampa då 2004.
Vinny lär vara där då också även om det inte är han som hyllas då. Martin St. Louis blir första i klubbens historia att hyllas på det här viset inför ögonen på bland annat Tortorella och Lecavalier.
Men efter St. Louis nummer 26 står Lecavaliers nummer 4 på kö.
Förmodligen kommer den tröjhissningen nästa säsong.
Numera har han ju inte så långt att ta sig till Tampas hemmaarena.
Lecavalier är ju hemma igen.
Tisdagen var en vanligt underskön dag i paradiset. Termometern smög sig som vanligt upp över +30 och det var inte många moln på himlen.
Men skulle man mäta hettan på nattens NHL-match i Amalie Arena här i Tampa, var den väl knappast mätbar.
Floridas sydligaste NHL-lag Panthers hade flugit en halvtimme nordväst till Tampa. Både Panthers och Lightning hade vunnit sina två första matcher. Panthers vann Atlantic Division i våras för Lightning.
Även om det var tredje matchen för säsongen skulle det avgöras vilket lag som var bäst i Florida. Så visst fanns förutsättningarna till en het, hetsig, dramatiskt och spännande derbyfest.
Men inga skränade/sjungande hopar med Panthers-tröjor på stan timmarna före match. Inga supporterbussar med fans som vällde ut för att heja fram sitt lag på bortais mot ärkerivalerna.
Inne i arenan var det som vanligt i NHL. Publiken, alla de drygt 19 000, blev upphetsade när det var något bra som hände för hemmalaget, eller förbannade om det gick emot dem. Däremellan var det ganska tyst.
Inga sjungande klackar på var sin kortsida.
Man saknar AIK:s ”Ni har sämre klack än Bajen” riktat till Södertälje i ett allsvensk derby för några år sedan, varpå SSK-klacken svarade ”Ni har sämre A-lag än Bajen”. Det var då när Bajen Fans spelade i trean eller något sådant.
När jag var hem till Stockholm i somras frågade många om det var något jag saknade. Visst, barnbarn och familj är ju långt borta, men jobbmässigt var det bara en sak jag kunde komma på.
Jag saknar Djurgårdens klack.
Ja, inte de där på fotbollsderbyt mot Hammarby häromdagen.
Nej, de där som sjunger sig igenom matcherna på Hovet. De där som fyller hela Nynäshamnskurvan och skapar världens bästa hockeystämning med sitt hoppande.
Och detta vill jag ha sagt helt ut jobbsynvinkel. Jag är absolut inte djurgårdare. Men det som Djurgårdens hockeyklack skapade de sista åren jag bevakade SHL var stundtals magiskt. Det gör det också lättare när man som reporter ska förmedla matchkänslan till läsarna.
Klackens hejande, speciellt då man ökade takten i mitten på andra perioden, har gett Djurgården ett antal extra poäng senaste åren.
Här i NHL finns världens bästa spelare. I varje match bjuds man på tempostark hockey med individuella konstnummer och en teknisk och taktisk skicklighet som slår allt annat.
Men den där extra stämningshöjaren som en klack kan åstadkomma, den finns inte.
Här i Tampa finns inte heller derbyantagonismen. Det där som var närmast elektriskt den där första gången hösten 2010 när AIK mötte Djurgården i elitserien igen i Globen efter Gnagets kräftgång.
Inför nattens derby kom avsaknaden av den extra nerven mellan Tampa och Florida på tal. Tampas coach Jon Cooper konstaterade bara att:
”Det finns ingen rivalitet. Det finns ingen historia. Det är märkligt.”
Det finns på annat håll i ligan. Mötena New York Rangers-Philadelphia är hatmöten, liksom mellan Montreal och Boston, det kanske hetaste av alla.
Rangers mot Islanders och San Jose mot Los Angeles är exempel på två lokalderbyn med hög hatkoefficient, som också smittar av sig upp på läktarna.
Men i Florida, där det alltid är hett ute, har det aldrig blivit hett i hockeymötena mellan statens båda lag.
2013-14 införde till och med guvernören ett speciellt pris till det lag som vann de inbördes mötena. Tampa vann kristallvasen, det bara spelades om en gång.
Det har gjorts fler försök med Nextel Cup och Florida Blue Cup, men inget har lyckats hetsa varken lag eller fans.
Men kanske kan det skapas en antagonism. Båda lagen är nämligen bra samtidigt nu. Det var nära att de skulle få mötas i slutspelet i våras. Kanske är det något sådant som behövs. Slutspelet förra säsongen var nämligen blott andra gången båda lagen tog sig till slutspel samtidigt.
Innan dess var det 20 år sedan båda var i playoff.
Tampa vann nattens match med 4-3 efter straffar. Det var dramatiskt, men knappast någon nerv som gör att hockeyintresserade i framtiden kommer att prata om det heta första Florida-derbyt 2016-17.
Men det finns kapacitet i båda lagen för att grunden ska kunna läggas till en härligt het derbykänslan den här säsongen.
dagensnhl.com 