Dan Boyle fyllde 40 i somras. På onsdagen berättade han officiellt det alla redan visste. Att han slutar med hockeyn efter 1 093 NHL-matcher och 130 i slutspel.

Han gjorde 163 NHL-mål, assisterade till 442 och gjorde totalt 605 poäng. I slutspel gjorde han 17 mål och 64 assist.

En back som det nu diskuteras om han ska bli invald i Hockeyns Hall of Fame eller inte.

Han var därmed den siste av Tampas Stanley Cup-mästare från 2004 som la skridskorna på hyllan.

Förutom Stanley Cup-ringen hann han också med att vinna OS-guld i Vancouver 2010.

Hans sista säsong med New York Rangers blev väl som för en gammal proffsboxare som går en match för mycket. Boyle skrapade bara ihop 24 poäng på 74 matcher 2015-16, men hade framför allt tappat sin rappa skridskoåkning och agerade ofta kon för rundning i egen zon.

Sortin från Rangers blev heller knappast ärofylld efter ett rejält tumult med New York Posts Larry Brooks, som han bad att ”get the fuck out”.

Men nog om detta.

Det fanns nämligen en tid när han var som bäst och då spelade han i Djurgårdens tröja med Globen som hemmaarena.

Den galna lockoutsäsongen var Boyle med och spelade Djurgården till SM-semifinal efter 18 poäng på 32 elitseriematcher och fem pinnar på tolv slutspelsmatcher.

Den förhållandevis korte (180 centimeter) kanadensaren var väl ingen defensiv backklippa, men en bra skridskoåkning och ett bra skott gjorde honom till ett farligt offensivt vapen.

Men det jag minns honom bäst för var hans förstapass från egen zon.

Det var inte bara precist på klubbladet.

Det var också stenhårt.

Trots att det den säsongen var gott om publik i Globen hördes ändå Boyles pass när djurgårdarna vände spelet och forwards satte fart.

När han 2010 kom tillbaks till Globen för NHL-premiären med sitt San Jose, där han länge bildade backpar med Douglas Murray, berättade han på Marie Hallmans blogg att han umgicks mest med Marcus Nilson, Nisse Ekman, Jimmie Ölvestad och Kristofer Ottosson under sina månader i Stockholm.

Jag har också ett personligt minne av Boyle från tredje semifinalen mot Frölunda den där säsongen 2004-05.

Jag var där med barnbarnet från Göteborg.

Frölundafan förstås.

Det var fullsatt och efter två raka uddamålsförluster såg det ut som att Christian ”Fimpen” Eklund i slutsekunderna skulle överlista Henrik Lundqvist i den dittills mållösa matchen och ge Djurgården en efterlängtad och viktig seger.

Men han nådde inte pucken och strax efter missade Boyle en passning i egen zon. Samuel Påhlsson och Jari Tolsa spelade Magnus Kahnberg fri i mitten.

Med 14 sekunder kvar avgjorde Kahnberg med matchens enda mål inför ett nästan knäpptyst Globen.

Det var inte många som jublade i kapp med mitt barnbarn just då.

Närmast ett mål för Djurgården var Dan Boyle, vars skott tog i stolpen vid sidan av Henke Lundqvist, som skulle bli Boyles lagkamrat sista två säsongerna.

Före matchen hade också Boyle tilldelats priset ”Årets Järnkamin” som bäste spelare i Djurgården den galna lockoutsäsongen.