Det här är Dagens NHL:s förhandstitt på NHL-lagen inför säsongen 2017-18. Det blir ett lag per dag fram till premiären 4 oktober. Det blir lite om förändringar i laget, vad man kan vänta sig av laget som helhet, svagheter och styrkor, samt frågetecken som förhoppningsvis ska rätas ut. Det blir givetvis lite extra fokus på de svenska spelarna i varje lag.
Jag kallar serien från ”Från Anaheim till Winnipeg”, vilket geografiskt inte är jättelångt med NHL-mått mätt. Men den ska också ta er läsare till alla de andra 29 orterna i Kanada och USA, som också är lyckligt lottade att ha ett NHL-lag.
Från Anaheim till Winnipeg
I dag: Detroit Red Wings
I två decennier har vi vant oss vid att Detroit Red Wings var en vinstmaskin, oftast bemannad av svenska stjärnor.
När laget för första gången sedan 1990 missade slutspelet i våras var det ett trendbrott. Det alltmer ålderstigna laget måste börja byggas om och inflyttningen i den nybyggda Little Ceasars Arena kan mycket väl vara startskottet för att så också sker. Men något slutspel den här säsongen, det lär det knappast bli för lagkapten Henrik Zetterberg och de andra i ”The Hockeytown”.
Zetterberg drog ett jättelass i fjol och var lagets klart bäste. Det ska inte den 36-årige svensken vara. Men de yngre som plockats in har inte levt upp till förväntningarna och därför står klubben och coachen Jeff Blashill där med det lag de har i år.
Nyförvärven är heller inte skrämmande och bakom NHL-laget står förra säsongens AHL-mästare Grand Rapids. Det har också mer och mer blivit Detroits strategi att plocka in egna talanger i stället för att värva rutinerade redan färdiga stjärnor. Men lönetaksproblem gör att det är svårt att lotsa in för många från Grand Rapids.
Det finns dock utropstecken. Dylan Larkin hade en strålande rookiesäsong, men en sämre andra året. Ett hopp för Detroit är att han studsar tillbaka i år. För där finns kvalitéer i 21-åringen.
Lagets stora problem numera i den post-Lidströmska eran, är försvaret. Längst bak gjorde Petr Mrazek en väldigt slätstruken säsong senast, med den sämsta räddningsprocenten av alla målvakter som stod mer än hälften av matcherna. Han måste höja sig flera klasser. Jimmy Howard kom in och spelade bra, men skadade sig.
Backsidan är ålderstigen och frågan är om Niklas Kronwall ens kommer att spela hälften av matcherna den här säsongen. Hans kropp är rejält sliten. Storväxte Jonathan Ericsson har också dalat i backhierarkin.
Framåt måste laget förlita sig mer på Larkin, men också Andreas Athanasiou och Anthony Mantha bland de yngre. Athanasiou är dock ännu inte överens om ett nytt kontrakt med klubben. Mantha gjorde dock ett övertygande avtryck förra säsongen.
20 poäng bakom Zäta i den interna poängligan förra säsongen kom tvåan Gustav Nyqvist och ytterligare 22 poäng efter Tomas Tatar. Två från mellangenerationen. De som skulle vara bärande i laget nu. Nyquist har haft stora problem med målskyttet senaste två säsongerna, men lyckas ändå bidra med en hel del nyttigt framåt. Kanske har han förändrats så mycket som spelare att han heller aldrig kommer tillbaka till de 28 respektive 27 mål han gjorde säsongerna 2013-2015.
Tatar blev ändå till slut lagets skyttekung med 25 mål.
Det blir en kul säsong för fansen, och även spelarna, att spela i den hypermoderna arenan. Tyvärr lär nog glädjeämnena stanna där.
Vi får också vänja oss vid att Johan Franzéns karriär är över, trots att hans namn fortfarande finns med i truppen.
dagensnhl.com 