Ett förändrat Chicago – men inte till det bättre

Det här är Dagens NHL:s förhandstitt på NHL-lagen inför säsongen 2017-18. Det blir ett lag per dag fram till premiären 4 oktober. Det blir lite om förändringar i laget, vad man kan vänta sig av laget som helhet, svagheter och styrkor, samt frågetecken som förhoppningsvis ska rätas ut. Det blir givetvis lite extra fokus på de svenska spelarna i varje lag.

Jag kallar serien från ”Från Anaheim till Winnipeg”, vilket geografiskt inte är jättelångt med NHL-mått mätt. Men den ska också ta er läsare till alla de andra 29 orterna i Kanada och USA, som också är lyckligt lottade att ha ett NHL-lag.

Från Anaheim till Winnipeg

I dag: Chicago Blackhawks

Att bli utslaget redan i första omgången av slutspelet, tog hårt på Chicago Blackhawks organisation. General manager Stan Bowman gick ut och sa att det skulle bli förändringar i laget som sedan 2010 vunnit tre Stanley Cup.

Det är också ett starkt förändrat Chicago den här säsongen. Med stjärnor som Patrick Kane och Jonathan Toews kommer alltid Chicago att ha en viss favoritstämpel på sig. Men förändringarna som skett kommer nödvändigtvis inte att göra laget så mycket bättre den här säsongen. Snarare tvärtom faktiskt.

Artemi Panarin var den ende från en yngre generation som kunde kallas stjärnspelare. Han fick lämna laget för Columbus och i stället plockade Bowman tillbaka Brandon Saad. En visserligen något yngre spelare, men inte alls lika spektakulär som Panarin. Saad är mer en lagspelare som går på mål. Det Bowman saknade i fjolårets Blackhawks. Saad var också med och vann Stanley Cup både 2013 och 2015.

Vad som är än mer påtagligt med förändringarna var att Chicago gick från att vara ett svensklag med fem spelare förra säsongen till att kommande bara ha två, Gustav Forsling och Anton Forsberg.

I en åldrande backskara skickades överraskande Niklas Hjalmarsson till Arizona. Nyttiga Marcus Krüger hamnade efter något dygn i Vegas nya lag, slutligen i Carolina. Veteranen Johnny Oduya fick efter ett par månaders spel inget nytt kontrakt och återfinns i höst i Ottawa. Till slut fick Dennis Rasmussen packa väskorna och resa västerut till Anaheim.

Veteranbacken Brian Campbell lade av och veteranforwarden Marian Hossa har fått en allvarlig hudsjukdom och det är osäkert om slovaken över huvud taget kommer tillbaka. Till slut flyttade också andremålvakten Scott Darling till Carolina.

Så mycket gammalt utrensat och Saad in. Men vad har Chicago mer fyllt på med då?

Patrick Sharp spelade tio säsongen i laget innan han lämnade för två i Dallas, varav den andra blev helt misslyckad på grund av skada. Nu är han tillbaka, men också två år äldre vilket betyder 35 nu.

Det vill till att en billig spelare som 21-årige Nick Schmaltz, VM-spelare för USA i våras, kommer in och tar för sig för att Chicago återigen ska bli ett reellt hot. Och kan verkligen Connor Murphy käka upp alla de minuter av istid Hjalmarsson bidrog med? Knappast och backsituationen fick Chicago att sent också ge Cody Franson ett tryoutkontrakt. Men det är så det ser ut för laget i dag med jättelönerna  tyill Kane och Towes. Det blir inte mycket över tyill de andra.

Ut svensk synpunkt är det i alla fall kul att se att Anton Forsberg blir lagets nye andremålvakt bakom pålitlige Corey Crawford. I båset har också coachen Joel Quenneville fått svensk hjälp. Efter ett år som huvudcoach i AHL är Ulf Samulesson tillbaks i NHL igen. Nu som assisterande här i Chiacgo.

Duncan Keith och Brent Seabrook är på övre sidan 30 år, vilket gör att backsidan ser riktigt ihålig ut. Forsling är den klart yngsta backen med sina 21 år. Men han spelade å andra sidan bara 38 matcher förra säsongen.

Framåt måste Panarins 74 poäng och Hossas 45 göras av några andra. Visserligen hade Richard Panik en bra utveckling i fjol, men även en alltid stark Toews såg stundtals less ut. Han hade också poängmässigt en av sina sämsta NHL-säsonger. Och efter att kane fick ett riktigt uppsving ihop med Panarin, hur reagerar nu den lynnige amerikanen?

Det är klart att Chicago går till slutspel. Så mycket talang finns ändå i laget, men det blir knappast som västs bästa lag. Respasset i första omgången kan mycket väl upprepas innan Chicago på allvar börjar fylla tomrummet efter alla äldre spelare med ung talang.

 

NHL:s svensklag har klart potentialen att ta sig till slutspel

Det här är Dagens NHL:s förhandstitt på NHL-lagen inför säsongen 2017-18. Det blir ett lag per dag fram till premiären 4 oktober. Det blir lite om förändringar i laget, vad man kan vänta sig av laget som helhet, svagheter och styrkor, samt frågetecken som förhoppningsvis ska rätas ut. Det blir givetvis lite extra fokus på de svenska spelarna i varje lag.

Jag kallar serien från ”Från Anaheim till Winnipeg”, vilket geografiskt inte är jättelångt med NHL-mått mätt. Men den ska också ta er läsare till alla de andra 29 orterna i Kanada och USA, som också är lyckligt lottade att ha ett NHL-lag.

Från Anaheim till Winnipeg

I dag: Carolina Hurricanes

Carolina har blivit det nya svensklaget i NHL med inte mindre än fem svenskar, där dubble Stanley Cup-mästaren Marcus Krüger nu är det färskaste tillskottet.

Med så många svenskar betyder det också att de spelar en viktig roll i lagbygget, där främst Victor Rask och Elias Lindholm slagit igenom med två mycket stabila säsonger bakom sig. Förra säsongen var de fyra och femma i lagets interna poängliga. Båda med potentialen att ta ytterligare kliv den här säsongen.

Joakim Nordström finns också med och är viktig i sin mer svensktypiska centerroll där defensiven är det viktiga. Förre AIK:aren har dock en bra offensiv potential också, som han förhoppningsvis kan få visa mer av i år.

Vad Krüger kan har vi sett i Chicago. En oerhört hockeysmart center, som även han fastnat lite i det mer defensiva jobbet. Men hans smartness visar sig även i tekningar där han ofta får ta viktiga i slutet av matcherna. Krüger är ingen spektakulär stjärna, men han kommer att göra Carolina klart bättre som lag den här säsongen.

Siste svensken är Klas Dahlbeck. En utpräglad defensiv back, som hade en del problem första året på östkusten efter flytten från Arizona. Det blev till och med lite AHL-spel för hans del.

Kanske är det dags för laget att spela slutspel i år igen. Det var sju säsonger sedan sist. Trots att laget spelar i ligans tuffaste Division, kan säkert laget konkurrera om en av de två wild carden som delas ut i öst.

För att nå målet med slutspel igen har lagledningen plockat in en ny målvakt vid sidan av veteranen Cam Ward. Scott Darling kom från Chicago i stället för Eddie Läck, som hade en del problem förra säsongen. Darling förväntas bli lagets nye förstemålvakt efter 92,2 i räddningsprocent i fjol.

Backuppsättningen, där 25-årige Justin Faulk är den givne stjärnan, har förstärkts med Trevor van Riemsdyk. Amerikanen vann Stanley Cup i Chicago 2015 och spelade VM i våras. Trots att laget släppte in en hel del mål förra säsongen känns inte backbesättningen superstark i år heller. Vill till att Darling och Ward håller tätt och att offensiven gör fler mål för att det ska bli en bra säsong.

Men det är bland forwards utvecklingspotentialen finns. Jeff Skinner är lagets stora stjärna och maskin. Han har bara missat åtta matcher under de tre senaste säsongerna. 25-åringen hade i fjol lika många poäng som under sin sensationellt starka rookiesäsong. Men framför allt gjorde han 37 mål av de 63 poäng han producerade.

Sebastian Aho hade en strålande rookiesäsong. Den 20-åriga finländaren gjorde 49 poäng och var tvåa i interna poängligan. Efter sådana säsonger brukar det komma en reaktion. För Carolinas del är det bara att hoppas att den inte kommer. Hans framspelningar är oerhört viktiga. Men också hans landsman Teuvo Teräväinen måste upp på den nivån han hade i fjol, som var hans bästa NHL-säsong hittills.

En intressant comeback i laget görs av Justin Williams. Veteranen, som vann sin första av tre Stanley Cup i Carolina 2006, har hämtats in från Washington.

Det är också kul att notera att Derek Ryan, SHL:s bäste spelare 2014-15 då i Örebro förra säsongen, som 30-åringen, lyckades ta en ordinarie plats. Han är ingen bjässe på isen, men gjorde ändå 29 poäng på sina 67 matcher.